LYCKA

Vi har flyttat hit!

Idag har vi varit på första träffen med föräldragruppen och jag hoppas att det blir många mer som följer, himla mysig grupp. Jag hade ju turen att jag kände två av de som var med så lite försprång men resten var fina de också. Babymassagen var jättemysig och Joel uppskattade det, han hade jättekul att ligga och kika på alla andra bebisar. När vi var klara och han fått lite käk somnade han i min famn. Jag la ner honom i vagnen och han fortsatte sova i två timmar till, underbart!
Sandra, en av deltagarna i gruppen berättade att hon hade för vana att lägga sin fina dotter tidigare på kvällen och jag har nu anammat detta. Ikväll somnade prinsen vid 20.00 och sover fortfarande, 21.15. Håll tummarna!

Jag har sagt det förut och säger det igen, jag ska INTE klaga på att vi inte får sova om natten. I vilket fall så tär det att bli väckt kl 03.00 för att en liten mage kurrar. Inatt var inte lilla magen så hungrig. Prinsen somnade, äntligen efter mycket stök, vid 23.00 och vaknade inte förrän 07.10. DÅ var han däremot hungrig men ville inte somna om (inte så underligt kanske) utan log stort mot mig, sådär att hjärtat smälter lite.
Klockan är nu 09.40 och vi har redan hunnit med en promenad i det kyliga vädret. Som hundägare är minusgraderna en skänk från ovan då det under två veckors tid har dragits in så mycket grus och lera att tårarna inte varit långt borta. Och som nybliven mamma finns det inte så mycket tid att städa bort tidigare nämnda smuts.... = frustration!

Idag är det alla underbara pappors dag och det ska firas med buller och bång.... eller åtminstone lite fika kryddat med pussar och kramar. Jonas firar sin första pappa-dag och Jolle har köpt så fina presenter till sin pappa.
Min pappa bor ju lite långt bort för att kramas på men vi åker ju dit nästa helg och då tar vi igen det!

Jag blev lite poetisk såhär på kvällskvisten men nu verkar MIN fina unge ha somnat sött på lilla örat....ska väl inte ropa hej än eftersom magen inte funkar som sig bör men än så länge så sover han.

Här hemma går renoveringsarbetet framåt...sakta men säkert. Känns bra att det händer saker men nu vill jag börja göra saker som syns.

Ja det var precis vad jag fick ikväll innan prinsen somnade. Ångest är ett ord som jag inte gärna använder om det inte verkligen är just det jag känner, hjärtskärande ångest som nästan framkallar kräkreflexer.
Det hela började med att Joel inte har sovit så mkt idag som han brukar och när han varit vaken har han varit pipig och inte nöjd alls.
När han väl somnade i eftermiddag sov han två timmar och var sedan en liten solstråle i en timme innan pipet började igen. Jag följde vår fina kvällrutin för jag resonerade så att han nog började bli trött igen. Jag tog på honom pyamasen, gick runt i sovrummet med honom på armen och bäddade upp hans säng, min säng, drog ner för fönstret och släckte ner. Han fick mat och somnade sedan lugnt i min famn och när han var helt stilla och lugn la jag ner honom i sin säng att sova för natten. Han sov 30-45 min och sedan var han klarvaken...jag försökte härda ut att han skulle ligga kvar och jag satt bara på sidan och hjälpte honom med nappen, tyst och stilla. Sedan började han skruva på sig och ville inte alls ligga kvar så jag gav upp och tog honom ut i vardagsrummet....vid det här laget var tålamodet redan väldigt prövat. Jonas hade honom lite och sedan satt han hos mig och började efter ett tag bli pipig igen. Vi gick in i sovrummet och jag la honom på sängen där han omedelbart började kinka och när jag skulle ta upp honom knäppte det till i ryggen (vilket det ofta gör utan att han reagerar på det) och han satte igång att skrika hysteriskt, sådär som bara bebisar som har riktigt ont gör....hjärtskärande!
Jag blev fullständigt utom mig och kunde bara tänka en sak: "Nu har jag knäckt ryggen på honom!"
Efter ett intensivt tröstningsarbete som även innefattade att känna igenom hela ryggen på honom utan att reaktionen ändrades, somnade han....hårt! Lyckan var total när jag kunde lägga ner honom och han fortsatte sova lugnt!
Men nu är han vaken igen och jag ser inte ljust på natten....

Det kan ju tyckas att vi är ute i alldelens för god tid när det gäller att välja förskola men jag tror på att vara förberedd. Genom en arbetskompis har jag fått lite insikt i detta med kooperativ och jag tror helt klart att det är något för oss och Brandbilen ligger nära till hands och på väg in till stan samt att det verkar vara en aktiv förskola med mycket bra tankar om sin verksamhet. Imorron ska jag ringa till hon som har hand om köerna och höra om det är för tidigt att ställa sig i kö när det är aktuellt med start först i januari 2013.

I morgon ska jag och Joel sätta oss i bilen åka långt, till Dorotea, för första gången. Vi ska hälsa på moster Karrå och kusin Leah samt alla andra fina som finns i Dorro. Farmor (min) är hemma så henne ska vi hälsa på först och sedan ska vi till min hemby.

STORT Grattis till Veronica med familj som väntar tillökning! KRAMAR (kommer ju riktiga på lördag)

Jag följer både programmet "Barn till varje pris?" på SVT1 och "Drömmen om ett barn" på tv3 vilket leder till en hel del tankar kring min egen situation.
Jag minns väldigt tydligt min egen sorg och smärta kring det faktum att jag kanske aldrig skulle få barn, ett eget barn som jag burit och fött. Med tanke på att jag bara är 28 år kan man ju tycka att det var katastrof-tankar men med tanke på att jag bestämt mig för att jag skulle vara mamma vid 18 år första gången så kanske det är lite mer försteligt. De här känslorna som jag hade innan jag fick veta att Joel var på väg till oss känns så långt borta men när jag tittar på de här programmen känns de smärtsamt nära.
Men nu sitter jag här med en liten kille sovande på bröstet, söt som socker och frisk som en nötkärna....tänk hur livet har landat!
När jag ser "Drömmen om ett barn" trillar tårarna i medkänsla för de par som kämpar och längtar.

Men å andra sidan kan man väl inte bli annat när kvällen spenderas med en sådan här guldglimp!

Oj oj vad det händer saker nu, Joel utvecklas underbart och vi ser nya saker varje dag! Mitt hjärta smälter varje gång han tittar på mig och ler det största leende han kan, det är kärlek det.

Imorron ska jag och Joel på SSRK:s inofficiella utställning på Solänget och hjälpa mormor att ställa lite hundar, ska bli trevligt och jag hoppas Joel sover sött.

Magen på lilla herrn är inte så mycket ett problem längre och han verkar inte alls besväras av den. Han kräks fortfarande en avsevärd mängd under en dag men det kan vi leva med bara palten mår bra och inte har ont. Jag tror stenhårt på att min återhållsamhet i vad jag stoppar i munnen samt dropparna, både Minifom och Semper, gör sitt för att han ska må bra!

Nu händer det verkligen grejer med en liten kille och milstolparna bara löser av varandra. Idag har vi flängt runt som galningar och Joel har sovit större delen av flängandet. Först åkte vi ut till Erina och Molly med lite blöjor som Joel har vuxit ur och där sov han förutom när han käkade lite och morsade på Erina och Cecilia som var där innan han somnade om. Som vanligt blir det ju längre än tänkt när man har trevligt folk att prata med så klockan var redan 13.30 när vi åkte hem igen. Väl hemma bytta Joel bara plats från bilbarnstolen till vagnen och sedan gick vi till sjukhuset och hälsade på alla fina människor på Akuten. Oj, vad jag längtar tillbaka!
Nu ikväll har ju den lilla prinsen självklart varit mycket vaken och pigg. Han har pratat med sin fina, nya kompis Ugglan och lärt sig att greppa. Det senare insåg jag när han låg på skötbordet och luftade lite och rätt som det var greppade han tag om lilla snoppen och såg inte ut att ha en plan på att släppa....vart ska detta ta vägen?!

Han är verkligen underbar vår lilla prins men magen är inte riktigt hundra än och jag ska ta upp med BVC om de tror att Minifom-droppar kan vara ett bra val eller om vi ska ge BioGaia-dropparna längre tid. Men bättre har det blivit!

Nu har vi börjat med BioGaia-dropparna och jag tycker mig redan se effekt på den lilla magen. Han är mycket mindre pruttig och verkar må mycket bättre på kvällarna. Så jag kan verkligen rekommendera detta till alla små onda magar (även till vuxna magar).

Planeringar och förberedelser för dopet/bröllopet går framåt. Idag var jag, mamma, Karin och Joel till Gerd som, så underbar hon är, tog på sig att sy om min klänning så jag kanske har en chans att komma i den. Känns bra att lämna den hos ett "proffs".

Prinsen växer så det knakar och jag tycker mig se nya saker varje dag. Måste bli bättre på att ta kort på honom så jag inte ångrar mig sedan!


Vi var på stan med Karin häromdagen och besökte stans underbaraste butik: Lajbans, och där hittade Joel en ny kompis som han älskar:
HO HO!!

Så här skulle jag kunnat ha legat hela dagen idag.... har varit så trött!

Min vikt fortsätter att smyga sig nedåt och det är jag evigt tacksam över, men samtidigt är det lite med andan i halsen jag väntar på att siffrorna ska börja stiga eftersom hormonbalansen antagligen börjar bli som det brukar vara (vilket INTE innebär som det ska vara). Jag hoppas jag fortsätter tappa vikt tills dess jag kan börja med p-piller igen, men det är ju i alla fall fyra månader bort.

För er som inte fattar riktigt vad jag pratar om så ska jag förklara:
Jag har PCO-s och det innebär att min hormonbalans mellan testosteron (manligt könshormon) och österogen (kvinnligt könshormon) inte är som den ska vara för att jag ska må bra. Jag har, när det är som det brukar, för mycket testosteron i min kropp och det ger bland annat viktuppgång (som är nästan hopplös att tappa), ökad behåring och ytterst få ägglossningar.
Innan jag blev gravid åt jag p-piller ett halvår och eftersom p-piller innehåller österogen gav det mig en jämnare hormonbalans vilket i sin tur gav en viktnedgång. Denna viktnedgång (inte så hemskt många kilon ändå) gjorde att när jag slutatade med p-piller hade jag en så pass bra balans i kroppen att jag blev med Joel på första ägglossningen, jag hann inte ens ha en mens emellan.
Under graviditeten, som också ger en jämn hormonström i kroppen, gick jag ner ytterligare. Och nu när jag ammar fortsätter jag att gå ner, problemet är ju att nu håller min kropp på att stabilisera sig till, vad den tycker är, normalläge = onormal balans mellan könshormonerna.
Det är DÄRFÖR jag är lite nervös över att vågen ska börja stiga!
Jag känner redan hur förändringarna börjar smyga sig på, humöret är bland annat inte vad det varit sedan jag började med p-pillerna och det är ett av mina stora bekymmer när jag låter PCO:n härja fritt i kroppen.

Men jag måste ändå se tillbaka på det som varit och vara stolt över min resa:
Innan jag flyttade från Dorotea till Övik, 2005: runt 130 kg
När jag träffade Jonas, 2006: runt 100 kg
När jag började med p-piller, våren 2010: 122 kg
När jag blev gravid, hösten 2010: 116 kg
När jag var gravid i v. 40, augusti 2011: 109 kg
Nu, 7 v efter förlossningen: 95 kg

Mitt råd till alla som har PCO-s och har problem med vikten, ÄT P-PILLER!

Igår var jag och lilla prinsen på BVC för den rutinmässiga vägningen och mätningen. Han hade gått upp dryga halvkilot på två veckor och följer sin kurva fint, nu är han upp i 5700 gr och är ståtliga 63 cm lång. Nu har det också börjat hände saker på utvecklingsfronten där han är mycket mer alert och medveten om sin omgivning, han är otroligt stabil i nacken och älskar att "stå" på mammas mage. Nu är han en fullständig njuting sånär som på när magen bråkar. Häromdagen var jag smart nog (eller inte!!) att äta chorizo-korv till middag och sedan fick jag pippi på messmör.... vad hände då i en liten mage? Jätteont hade han, stackarn! Jag pratade med BVC om detta och fick rådet att köpa BioGaia-droppar till honom för att han skulle kunna hantera dessa saker bättre så idag ska vi på stan och besöka ett apotek.

Dopet och bröllopet planeras ju för fullt då det bara är knappt två månader kvar. Klänningen som jag trodde mig skulle kunna komma i har jag gett upp på och insett att vi måste sy ut den om detta ska ha en chans att funka. Mamma har kommit på att vi ska sy in smock i ryggen så att den blir mer stretchig, hoppas det funkar för jag är väldigt förtjust i den.

I övrigt så är renoveringar av huset i full gång, men det är inte lätt med en liten kille som inte vill vara ensam.... han vill ju vara med också och det gör det hela lite komplicerat. All tapet i hallen är riven förutom i trappen och problemet där är att vi måste lägga plankor över öppningen till trappen, känns inte så bra att stå där och vingla när jag och Joel är ensam hemma.... och Jonas jobbar ju hela dagarna.... you see my problem?! Men nu är det ju helg och förhoppningsvis kanske jag får lite gjort.

På söndag ska jag och Joel följa mormor till brukshundsklubben på en inofficiell utställning och jag tror nog jag ska ställa lilla Ragge, har smått abstinens och vår nästa utställning är ju inte förrän i slutet av november i Östersund. Då ska Egon ut i ringen och visa vad han går för!

Ute är det underbart höstväder och vi njuter av långa promenader varje dag, Joel älskar sin vagn och hundarna sköter sig fint. Jag har insett att vagnen funkar som blockad när vi möter hundar så nu känner jag mig mycket lugnare i de situationerna.

Vi njuter av livet, helt enkelt!

..............
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig
Och hela mitt liv ska jag älska just dig

Din hy är så fjunig din kropp är så varm
Jag håller dig nära intill på min arm

Du somnar så nöjd och så trygg vid mitt bröst
Jag nynnar små visor till glädje
och tröst

Gyllene lockar och ögon så blå
Knubbiga armar och fingrar så små

Din hand i min hand, ditt gurglande skratt
För mig är du lyckan, en värdefull skatt

Du växer var dag, liten blir stor
Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor
..............................

NU kan jag njuta av att vara mammaledig. Jag och Joel har inrättat lite rutin i vår vardag och nätterna är bättre samt att jag kan läsa honom på ett annat sätt nu än i början. Tänk att jag ska ha så svårt att acceptera att vara ny på saker och ting... Men nu är vi på banan och jag vågar mig till och med på lite längre, ej minutiöst planerade, resor till stan. Idag var vi in på UH en sväng och fikade med Marlene, som jag gick sköterske med och som fick en dotter några dagar innan Joel kom till oss. Riktigt mysigt och skönt att träffa någon som går igenom precis samma sak som mig, tar aldrig slut på saker att prata om! När vi hade fikat gick jag och prinsen på Åhlens och där sprang jag på Åsa som gick samma föräldragrupp som mig. Härligt, en till i samma sits! Livet är fint!

Imorron ska jag och Joel in på stan igen (nu jäklar) och då med moster Karin. Jag ska också åka på färgmagasinet och titta ut tapeter till hallen!
Men nu: SOVA!