Min viktresa
Min vikt fortsätter att smyga sig nedåt och det är jag evigt tacksam över, men samtidigt är det lite med andan i halsen jag väntar på att siffrorna ska börja stiga eftersom hormonbalansen antagligen börjar bli som det brukar vara (vilket INTE innebär som det ska vara). Jag hoppas jag fortsätter tappa vikt tills dess jag kan börja med p-piller igen, men det är ju i alla fall fyra månader bort.
För er som inte fattar riktigt vad jag pratar om så ska jag förklara:
Jag har PCO-s och det innebär att min hormonbalans mellan testosteron (manligt könshormon) och österogen (kvinnligt könshormon) inte är som den ska vara för att jag ska må bra. Jag har, när det är som det brukar, för mycket testosteron i min kropp och det ger bland annat viktuppgång (som är nästan hopplös att tappa), ökad behåring och ytterst få ägglossningar.
Innan jag blev gravid åt jag p-piller ett halvår och eftersom p-piller innehåller österogen gav det mig en jämnare hormonbalans vilket i sin tur gav en viktnedgång. Denna viktnedgång (inte så hemskt många kilon ändå) gjorde att när jag slutatade med p-piller hade jag en så pass bra balans i kroppen att jag blev med Joel på första ägglossningen, jag hann inte ens ha en mens emellan.
Under graviditeten, som också ger en jämn hormonström i kroppen, gick jag ner ytterligare. Och nu när jag ammar fortsätter jag att gå ner, problemet är ju att nu håller min kropp på att stabilisera sig till, vad den tycker är, normalläge = onormal balans mellan könshormonerna.
Det är DÄRFÖR jag är lite nervös över att vågen ska börja stiga!
Jag känner redan hur förändringarna börjar smyga sig på, humöret är bland annat inte vad det varit sedan jag började med p-pillerna och det är ett av mina stora bekymmer när jag låter PCO:n härja fritt i kroppen.
Men jag måste ändå se tillbaka på det som varit och vara stolt över min resa:
Innan jag flyttade från Dorotea till Övik, 2005: runt 130 kg
När jag träffade Jonas, 2006: runt 100 kg
När jag började med p-piller, våren 2010: 122 kg
När jag blev gravid, hösten 2010: 116 kg
När jag var gravid i v. 40, augusti 2011: 109 kg
Nu, 7 v efter förlossningen: 95 kg
Mitt råd till alla som har PCO-s och har problem med vikten, ÄT P-PILLER!
För er som inte fattar riktigt vad jag pratar om så ska jag förklara:
Jag har PCO-s och det innebär att min hormonbalans mellan testosteron (manligt könshormon) och österogen (kvinnligt könshormon) inte är som den ska vara för att jag ska må bra. Jag har, när det är som det brukar, för mycket testosteron i min kropp och det ger bland annat viktuppgång (som är nästan hopplös att tappa), ökad behåring och ytterst få ägglossningar.
Innan jag blev gravid åt jag p-piller ett halvår och eftersom p-piller innehåller österogen gav det mig en jämnare hormonbalans vilket i sin tur gav en viktnedgång. Denna viktnedgång (inte så hemskt många kilon ändå) gjorde att när jag slutatade med p-piller hade jag en så pass bra balans i kroppen att jag blev med Joel på första ägglossningen, jag hann inte ens ha en mens emellan.
Under graviditeten, som också ger en jämn hormonström i kroppen, gick jag ner ytterligare. Och nu när jag ammar fortsätter jag att gå ner, problemet är ju att nu håller min kropp på att stabilisera sig till, vad den tycker är, normalläge = onormal balans mellan könshormonerna.
Det är DÄRFÖR jag är lite nervös över att vågen ska börja stiga!
Jag känner redan hur förändringarna börjar smyga sig på, humöret är bland annat inte vad det varit sedan jag började med p-pillerna och det är ett av mina stora bekymmer när jag låter PCO:n härja fritt i kroppen.
Men jag måste ändå se tillbaka på det som varit och vara stolt över min resa:
Innan jag flyttade från Dorotea till Övik, 2005: runt 130 kg
När jag träffade Jonas, 2006: runt 100 kg
När jag började med p-piller, våren 2010: 122 kg
När jag blev gravid, hösten 2010: 116 kg
När jag var gravid i v. 40, augusti 2011: 109 kg
Nu, 7 v efter förlossningen: 95 kg
Mitt råd till alla som har PCO-s och har problem med vikten, ÄT P-PILLER!
Kommentarer
Trackback
